Jaha så gick det åt helvete efter typ en och en halv minut. Jag körde mot rött. Har aldrig gjort det förut. Men jag trodde alltså inte att det ljuset tillhörde min fil.
Så när jag kom tillbaka bröt jag ihop totalt och störtgrät!!! Hela vägen hem. Björn körde. Dexter satt bak med mig och tittade med stora ögon på mina tårar och klappade mig på armen.
Och i mitt huvud var det bara svarta tankar. Typ; jag ska aldrig mer köra, jag ska ligga i sängen hela veckan och absolut inte gå upp bara gråta, jag är helt tömd på "körenergi" och massa annat jag inte kan säga högt.
Sen slutade jag gråta och konstaterade att jag fortfarande är en "känslomänniska".
Nu är jag typ helt återställd från alla neggotankar.
Känns bara asjobbigt att behöva lägga mer tid, energi och framförallt pengar på detta.
Men, Skam den som ger sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar