Jag erkänner...

Jag är mörkrädd. Och på landet där jag bor blir det mörkt.
Så här såg det ut när jag kom hem.

Så här såg det ut en halvtimma senare.

Och så här ser det ut när man öppnar dörren...

Var ej rädd för mörkret ty ljuset vilar där...

Kött, närodlat som attan.

Nyss gick de utanför vår tomt...

Nu ligger ett i vår frys!

Som att vinna på lotto...

Idag har jag fått en ny dator av min far.
Jag är så himla glad!!!!
Tack så jättemycket.
Mot nya äventyr!

Och Oscarn går tilll...

MIG!!

Typ så känns det iallafall. Fast det är ju körkort jag har tagit!!!

Så himla pepp!! Och så himla läskigt. Inget mer dubbelkommando, inget mer "Och så svänger vi vänster här framme" osv. Nu ska jag köra helt själv!!

"Jag vill tacka..... Dexters mormor som tagit hand om Dexter typ hundra gånger medans jag har haft körlektion. Och Björn som har skjutsat fram och tillbaka. Och alla ankor som har underhållit Dexter med mormor i Södertälje. Och min körlärare (den andre). Och alla andra som har stöttat mig!!! Tack!"

30-års kris?

Allt för ofta nu för tiden drömmer jag om att ha dreads igen. Inte tok-rosa som förut dock utan blonda. 

Dreads är den ultimata frisyren. Man vaknar och POFF, håret är färdig! Man har aldrig "a bad hair day". Och om man inte hinner tvätta håret så gör det ingenting. Åh, jag saknar mina dreads.

Att jag har piercat mig då? Jag är ju faktiskt över 30.

Jo, men jag har velat ha den här piercingen en evighet. Sen 90-talet. Det fanns en modell som hade rött hår och piercing i näsan. Jag tyckte hon var så fin! Kommer inte ihåg vad hon hette men jag såg henne i Veckorevyn när vi var ute i skärgården... Fatta vad länge sen! 

Och varför har jag inte piercat mig tidigare då? Massa olika orsaker. När jag tog hål i näsan när jag var 18 år började min mamma gråta av förskräckelse till exempel (det spelar ingen roll hur mycket uppror man gör, det är jobbigt när ens mamma inte gillar något man gör). Fast det är ju såklart inte det som har hindrat mig de senaste tio åren.  Men den största anledningen är att jag är sjukt nål rädd. Jag vet inte hur många gånger jag gått in på East Street och tänkt göra det men nästan svimmat av rädsla.

Men efter att jag gått igenom en förlossning så tänker jag; Klarar man det, klarar man allt! 

Och det gjorde jag, utan att svimma!

Så NEJ, ingen 30-års kris i sikte.

Jag tycker bara det är skönt att bli lite äldre! Och lite klokare.

Och hormonerna sade:

Ät för två! Börja gråta för ingenting! Var trött! Låt håret växa som aldrig förr! Städa! Få ut ungen! Glöm allt annat förutom ditt barn (typ vad du heter och andra viktiga saker)! Bli en tiger mamma! Skydda Skydda Skydda! Orka vara uppe hur länge som helst utan sömn! Låt mjölken flöda! Tappa ALLT nyodlat hår! Börja gråta för ingenting (igen)!

Humm... undrar hur länge man kan skylla på hormoner?

Och om jag hade en miljon skulle jag

Köpa en bil.

Köpa en dator med ett äpple på.

Åka till något varmt land och dyka och bada.

Köpa nya glasögon.

Tatuera mig mycket mera, som den här tjusiga damen till exempel.

Och så skulle jag shopa massa kläder såklart.